Karl Staaffs regering föll sedan den försökt driva igenom en rösträttsreform med majoritetsval i riksdagens båda kammare. Det blev istället Arvid Lindman som 1909 drev igenom grundlagsändringen som innebar rösträtt för alla män. Det var däremot en rösträtt med begränsningar. Till andra kammaren var det lika rösträtt, men i kommunala val viktades rösterna mot en 40-gradig, inkomstbaserad, röstskala. Som mest kunde en enskild person alltså ha 40 röster.
Dokumentet med röstresultat ger en bild av hur systemet tillämpades vid den här tiden. Valsiffrorna från Landstingsvalet 1912 visar till exempel att Högern fick 1 322 röster, De frisinnade 675 och Socialdemokraterna 419. Högerns ”medelröstvärde” var 22,18, De frisinnades 14,59 och Socialdemokraternas 9,77. En högerröst var således värd mer än dubbelt så mycket som en socialdemokratisk. Den slutgiltiga ”röstpoängen” fick man sedan fram genom att multiplicera antal röster med medelröstvärdet.
Även om Högern vann valet med ca 55 % av rösterna, så förstärktes valsegern genom högerrösternas högre värde. Högern fick ca 68 % av röstpoängen, vilket resulterade i sju platser, jämfört med De frisinnades två och Socialdemokraternas noll.
Den 40-gradiga skalan betraktades av dess försvarare som en slags ”tröghet” som skulle förhindra att samhället radikaliserades för snabbt. Samtidigt ansåg man att det inte var mer än rätt att de som betalade mest i skatt även skulle ha större politiskt inflytande.